Den som väntar på någonting gott...

Hej!
Det känns väldigt, väldigt, väldigt segt att ha kvar en massa skolarbete medan de flesta andra antingen är färdiga med allt, har sommarlov eller tar studenten. Men det är bara det lilla sista som är kvar. Har parallellt pluggat inför två prov, skrivit två uppgifter och gjort en redovisning denna veckan. Har dock bara kvar ett prov och en inlämning nästa vecka. Phew! Men på tisdag lämnar jag in min sista uppgift och skriver mitt sista prov för ettan(!!). Men då ska det firas. Jag är väldigt dålig på att ge mig själv en klapp på axeln. 
Grannungarna hade löpartävling... och de berömde sig själva
Såhär tänker jag för att belöna mig själv: På tisdageftermiddag när jag kommer hem från skolan ska jag gå ut och sätta mig i trädgården och äta någonting riktigt gott, har dock inte bestämt vad. Jag ska sätta mig ute i trädgården, äta långtsamt och njuta av att jag inte måste slänga i mig någonting snabbt för att sedan börja plugga. Sedan ska jag sitta kvar och bara njuta av livet. Kanske ta en promenad vid havet på kvällen? På onsdag är jag dessutom ledig för treorna tar studenten. Så då ska jag träna, äta sushi och sola. 

Nu tänker du kanske: "Amen det där låter ju som tortyr!!!!!!". 1. Jag förstår att jag låter som en pensionär :-)  2. Då ska du helt enkelt göra någonting annat. Festa? Åk och shoppa? En stor glass? Med ett körsbär på toppen kanske. Det viktiga är att du får känna dig förtjänt av någonting du älskar. Vad det än må vara!
 
 
 
 
Ordbajs, Tankar | | Kommentera |

Om prestationsångest

Jag älskar att skriva. Och läsa. Jag älskar alltså språk. Jag kände att denna bloggen skulle bli min prestationsfria fristad. Jag vill inte att denna bloggen ska bli ett prestationskrav. Jag vill få tummen ur röven och våga visa er mina texter. Jag tyckte att det saknades en blogg som berörde skola, plugg och allt vad det innebär. Ett ställe att både dela med mig av tips, tankar och texter. Jag vill prata böcker, träning, skola, tonåren, känslor och allting annat. Men jag har fått prestationsångest. Och det var det jag absolut inte ville. 
 
Och det här med anonymiteten; jag vet inte om det stjälper eller hjälper mig. Jag tror att det hjälper mig eftersom både mitt för-och efternamn är så pass ovanliga. Och om jag skulle skriva ut mitt namn skulle jag göra min googlebarhet lite mer träffsäker. Inte för att jag skäms över vad jag skriver, men jag tror att det blir enklare för mig i början. Men jag är inte dum i huvudet, jag vet att IP-adresser finns och ni kan lätt hitta vem jag är, men det är inte det det handlar om. Grejen är att jag är inte så sugen på att alla jag känner enkelt ska hitta mig. Men samtidigt stjälper det mig för det begränsar mina inlägg. Det blir inte lika enkelt när jag inte kan visa bilder eller händelser ur mitt liv. Men samtidigt så bryr jag mig inte om att mina läsare vet vem jag är. Jag vill bara inte att alla ska hitta hit direkt. Typ något sådant. Men jag kommer att komma ut ur anonymitetsgadroben snart. 
 
Just nu har jag extremt mycket att göra i skolan. Och då har jag såklart inte lika mycket tid för att blogga. Men grejen är att jag tänker på bloggmaterial hela tiden. Vilket jag också gjorde innan jag startade bloggen. Och det var en av anledningarna att jag ens startade den; jag hade så mycket att dela med mig av. Men så fort jag loggar in på blogg.se så låser jag mig. Så vill jag inte att det ska vara. 
 
Nu låter det kanske som om jag inte vill blogga. Men så är absolut inte fallet. Jag känner mig på hemmaplan. Jag ville bara förklara. För jag är alltid för öppenhet, även i bloggen. Och ändå är jag anonym. Virtuell polemik. 
 
 
Neamdring, Ordbajs, Tankar | ordbajs | | Kommentera |
Upp