Neamdring

Det är mindre än två år sedan jag som 14-åring spankulerade omkring på Bryssels gator på min första utlandssemester utan min familj. Jag var där med min belgiska kompis som visade mig runt i sin huvudstad. Tills fots och genom Bryssels tunnelbanesystem hann jag se rätt mycket. Manneken Pis, Atomium och Kungliga slottet är bara några. Just det sistnämnde ligger väldigt nära en numera välkänd tunnelbanestation: Maelbeek. Jag har gått runt där. Jag har andats den centralt europeiska luften i hjärtat av EU. Och dessutom bestämde vi igår att jag ska komma tillbaka denna sommaren.

Min kompis mamma jobbar inte långt ifrån Maelbeek. Hon blev som vi säger på 2010-talets svenska, inrymd, på sitt kontor hela dagen. Inte heller kunde hon sedan komma hem; för hennes tåg från centralstationen var inställt. Trots att jag har fick uppdateringar hela dagen från min kompis, kan jag inte fatta att det har hänt. Det är som att hjärnan inte är kapabel att tänka på något så hemskt. Som att försöka tänka på universum; det är för mycket.  

Trots att detta attentatet är så nära en kan komma mig utan att vara där fysiskt, så kan jag inte förstå det. Jag antar att vi alla blir som barn när sådant här händer. Om en låstas att spöken i garderoben inte finns, så finns de inte. Om en bara har fötterna under täcket så kan inte spökena ta en.

Je Suis Belgique - eller - Ik ben België, eller till och med, ich bin Belgien. Eller vad man nu säger i detta tudelade land. Hur som helst; Jag är rädd. Jag är rädd för att det ska normaliseras.