Jag är... rädd

Igår, på min födelsedag, blev Belgien sårat av terrorister. Jag hade precis avslutat ett tidigt träningspass med min pappa när jag kollade på min mobil i hopp om att mötas av gratulationer. Istället möttes jag av notiser från bland annat The Guardian, Sveriges Radio och Sydsvenskan. Belgien hade blivit bombat. Min spontana tanke var; “Jaha”. Jaha? Ja, tyvärr var det så. Det har blivit vardagsmat, tyvärr. Dagligen får vi uppdateringar om krig, terrorbrott och mord. Det är så absurt att jag inte kan ta in det.
 

Det är mindre än två år sedan jag som 14-åring spankulerade omkring på Bryssels gator på min första utlandssemester utan min familj. Jag var där med min belgiska kompis som visade mig runt i sin huvudstad. Tills fots och genom Bryssels tunnelbanesystem hann jag se rätt mycket. Manneken Pis, Atomium och Kungliga slottet är bara några. Just det sistnämnde ligger väldigt nära en numera välkänd tunnelbanestation: Maelbeek. Jag har gått runt där. Jag har andats den centralt europeiska luften i hjärtat av EU. Och dessutom bestämde vi igår att jag ska komma tillbaka denna sommaren.

Min kompis mamma jobbar inte långt ifrån Maelbeek. Hon blev som vi säger på 2010-talets svenska, inrymd, på sitt kontor hela dagen. Inte heller kunde hon sedan komma hem; för hennes tåg från centralstationen var inställt. Trots att jag har fick uppdateringar hela dagen från min kompis, kan jag inte fatta att det har hänt. Det är som att hjärnan inte är kapabel att tänka på något så hemskt. Som att försöka tänka på universum; det är för mycket.  

Trots att detta attentatet är så nära en kan komma mig utan att vara där fysiskt, så kan jag inte förstå det. Jag antar att vi alla blir som barn när sådant här händer. Om en låstas att spöken i garderoben inte finns, så finns de inte. Om en bara har fötterna under täcket så kan inte spökena ta en.

Je Suis Belgique - eller - Ik ben België, eller till och med, ich bin Belgien. Eller vad man nu säger i detta tudelade land. Hur som helst; Jag är rädd. Jag är rädd för att det ska normaliseras.

Nyheter, Texter | | 3 kommentarer |

Om att vara ett år yngre

 Min ritbok från första klass. När de andra satt och ritade, så skrev jag frivilligt... eller?

När jag var tre år satt jag i min gröna trekantiga sandlåda med min kompis som då var fyra. Alltså ett år äldre. Han satt och läste för mig och jag tyckte nog att det var mysigt till jag insåg vad som egentligen pågick. Han satt och läste för mig. Varför läste inte jag? Varför kunde han läsa och inte jag?

En stund senare, när han skulle åka hem, stod vi ute på gatan medan våra föräldrar sa hejdå. Jag hade fortfarande inte släppt att han kunde läsa och inte jag. Jag pekade på registreringsskylten på vår bil som stod parkerad på gatan och berättade stolt för honom vilka bokstäver och siffror som registreringsskylten hade. Jag kunde nämligen läsa bokstäver och siffror. Mitt i min euforiska stolthet frågar han retsamt: "Vet du vad det står där då?", och pekar på texten under registreringsnumret. Min eufori går över till skam, och innan jag hinner svara utbrister han: "Det står Din Bil Malmö". 

Min mamma minns också klart och tydligt denna kväll. Hon har berättat för mig att kort efter detta lärde jag mig också att läsa. Blott tre år och jag kunde redan läsa. Bara för att min ett år äldre kompis kunde läsa, men inte jag. Kvällen med honom var första gången jag mötte prestationsprinsessan som nu bor i mig. Min tidiga läskunnighet var även det som fick mig att få sluta på dagis redan som femåring och börja i förskoleklassen. Någonting som både har hjälpt, men också stjälpt mig. 

Under hela låg-och mellanstadiet användes dagligen diminutivet "omogen 00:a"* av framför allt killarna i klassen. Jag visste om att de gjorde det för att jag skulle bli arg och de kunde sedan skratta. Men samtidigt kallade de mig det för att de kände sig hotade. Hotade av att jag, som ett år yngre skulle vara bättre än dem. Och jag i min tur fick indirekta signaler om att jag måste visa mig bättre. Och så där har det fortsatt. 

När jag kom till en psykolog när jag var 14 år, berättade hon för mig om mina värdighetskomplex. Att jag ständigt lever med kraven att måste visa att jag är bättre. Det har blivit enklare att förstå mig själv sedan dess. Men jag kan summera mina känslor såhär. Om jag nu var (är?) så mycket smartare och mognare; varför lät de inte mig flytta upp yttligare en klass? För jag hoppade ju över ett år på dagis, och inte ett "riktigt skolår".  


 

 * 00:a = jag är född 2000, därav 00:a. Och ja, vi 00:or finns :-) 

 

Texter | ett år yngre, krönika, skolan, text | | En kommentar |
Upp