Neamdring

När jag var tre år satt jag i min gröna trekantiga sandlåda med min kompis som då var fyra. Alltså ett år äldre. Han satt och läste för mig och jag tyckte nog att det var mysigt till jag insåg vad som egentligen pågick. Han satt och läste för mig. Varför läste inte jag? Varför kunde han läsa och inte jag?

En stund senare, när han skulle åka hem, stod vi ute på gatan medan våra föräldrar sa hejdå. Jag hade fortfarande inte släppt att han kunde läsa och inte jag. Jag pekade på registreringsskylten på vår bil som stod parkerad på gatan och berättade stolt för honom vilka bokstäver och siffror som registreringsskylten hade. Jag kunde nämligen läsa bokstäver och siffror. Mitt i min euforiska stolthet frågar han retsamt: "Vet du vad det står där då?", och pekar på texten under registreringsnumret. Min eufori går över till skam, och innan jag hinner svara utbrister han: "Det står Din Bil Malmö". 

Min mamma minns också klart och tydligt denna kväll. Hon har berättat för mig att kort efter detta lärde jag mig också att läsa. Blott tre år och jag kunde redan läsa. Bara för att min ett år äldre kompis kunde läsa, men inte jag. Kvällen med honom var första gången jag mötte prestationsprinsessan som nu bor i mig. Min tidiga läskunnighet var även det som fick mig att få sluta på dagis redan som femåring och börja i förskoleklassen. Någonting som både har hjälpt, men också stjälpt mig. 

Under hela låg-och mellanstadiet användes dagligen diminutivet "omogen 00:a"* av framför allt killarna i klassen. Jag visste om att de gjorde det för att jag skulle bli arg och de kunde sedan skratta. Men samtidigt kallade de mig det för att de kände sig hotade. Hotade av att jag, som ett år yngre skulle vara bättre än dem. Och jag i min tur fick indirekta signaler om att jag måste visa mig bättre. Och så där har det fortsatt. 

När jag kom till en psykolog när jag var 14 år, berättade hon för mig om mina värdighetskomplex. Att jag ständigt lever med kraven att måste visa att jag är bättre. Det har blivit enklare att förstå mig själv sedan dess. Men jag kan summera mina känslor såhär. Om jag nu var (är?) så mycket smartare och mognare; varför lät de inte mig flytta upp yttligare en klass? För jag hoppade ju över ett år på dagis, och inte ett "riktigt skolår".  

 * 00:a = jag är född 2000, därav 00:a. Och ja, vi 00:or finns :-)